Scenen utspelar sig i en något mörkare sjölägenhet. Ekbordets spelpjäser består av 4kotletter i stel sås, sallad och en vidblottad dagboksbokbokbok. Ett par av årets bankbesked, slocknade levande ljus och en rödkindad tjej som lyssnar intresserad och peppad till p3:s sportprogram.
Nu ångrar jag att jag inte var med och tävlade. Pratade med pappa om det, som också tränat friidrott i USA när han var 18-19. Han berättade för mig att de tränade fem dagar i veckan inklusive tävlingar på helgerna. Inklusive skolarbeten, ett stipedie-krävande instrument och ett socialt liv. Därför ångrade jag att jag inte tävlade. Att jag inte var med mina andra tjejer och stöttade, eller iallafall satt och såg sur ut - vad som helst som kan avdramatisera min traumatiserade tävlningsinställning.
Från senaste inlägget har jag gjort ungefär det jag brukar göra när jag är frustrerad. (eller snarare ett de två alternativ som jag föredrar) Jag har tränat styrka, gått ute på isen i cirkus fyrtio minuter, ätit god och nyttig mat och övat på gehör. Over all allt jag önskade av mig själv. Vad stolt jag blir
Det andra alternativet som finns som 50 % av gångerna slår ut innebär att lägga sig ner och sjunka in i mig själv, inte göra ett dugg. Bara lyssna på radio, ignorera när de spelar Kate Perry. Troligtvis tänka över vad jag egentligen borde fundera ut angående biologiuppsatser. Ligga där och komma på människor som skulle tröstat mig och bli något ledsnare för att jag sedan inser att jag fortfarande är ensam, hur många tröstande famnar jag än kommer på. Dock är jag världsbäst på att rädda migsjälv. Om jag skulle varit ett tingest skulle jag varit en livboj. Jag måste ta hand om mig. Och låta mig själv bli omhändertagen.
Status: nöjd, glad, roskindad, lite sugen på något sött...
hittentills av denna dags timmar har jag lärt mig att jag borde börja träna mer, för när jag väl gör det löser sig allt annat.
söndag 30 januari 2011
Om onda cirklar
sitter med hundra levande ljus i eller utan en kopp att vila sina feta stearinkroppar i. Lyssnar på Tiny Tempa som försöker givve something back till Swedish House Maffia för att han för föra det vokala i Miami 2 Ibiza. Pharrel lyckades troligtvis inte alls lika bra i ONE. On e know. one i know.. Jag orkar inte logiskt räkna ut hur det borde vara i den där refrängen.
POINT OF 11-slaget: Jag nobbade ner tävlingen totalt. Vill inte, ska inte, vill inte. Då är det ju ganska logiskt att strunta i skiten. Fast det är ju visserligen ett träningstillfälle.
Idag har min hjärna anorexia och vill inte äta, bara träna och gå ner i vikt och spy.
Min hjärna vill också att resten av kroppen ska vilja gå ut i solskenet. Det är så att jag bor 25 meter från vattnet och folk från hela stan sätter sig i sin miljöförstörande bil som jag hatar och kör hit bara för att gå omkring här. Ärligt talat det enda de vill är ändå att gå ner i vikt, då kan de väl ta sina graviditetskilon och GÅ ut hit istället?
Det dåliga med att bo här är att man aldrig går ut. Jag ska beskriva hur det ser ut.
En massor av olika hus (såklart) med olika sorters rappning, vit är fint. Hela lägenheten genomsyras av luft med damm i som syns extra bra i det här solljuset som faller in lite snett från vänster. Om jag mot all förmodan ens kollar ut genom fönstret (man vill slå sig själv för att man INTE vill gå ut när man ser hur fint det är) så möts man av grannhusets slående självlysande fasad som är lagom solvarm och insynsskyddad. Får faktiskt ganska ont i ögonen, 100 levande ljus kompenserar inte upp ljuset för en ganska stor stjärna i rymden. När man kisande med en någorlunda sliten smärta i ögonen så kan man också se isen på Mälaren befolkas av dessa bilåkande hurtigruttar som tror att något förändras bara man åker 10 minuter bil bort från sitt skilsmässolandskap so called home. En massa rimfrostade björkar som gnistrar, träd har en benägenhet att se ut som om de säljer sig själva, så mycket skiner de. Ta mig! Köp mig!
Det är bara hur det ser ut. Nu kommer det hur det påverkar människan ifråga
Hjärnan: Du vill gå ut och känna solen mot kinderna (du måste få D-vitamin, sol så att håret kanske bleks lite, du vet att du alltid tänker på sommarn att du borde vara ute mer på vintern, ut och skidor vad som helst..) Du vill ut och springa.. (du vet att när du väl börjar träna att du får dåligt samvete för alla de gånger du inte tränat, därför borde du göra den här gången en gång mindre att få ångest över (jag tränar fyra gånger i veckan)) Du vill ut och åka skidor (du vet att när du väl börjar åka så önskar du att du gör det oftare. Inte av den anledningen att du tycker att det är så härligt och givande, utan för det ytliga faktum att du vill åka bättre så du slipper ta av dig skidorna så fort det kommer en sluttning. Också det faktum att vara ute och åka längdskidor låter så smalt, och att vara bra på något att satsa på allt man gör måste mamma ha skrivit in i min bibel när jag var liten - för jag är helt övertygad om att man måste vara minst sagt bättre än hälften för att ens kunna ägna sig åt någonting över huvudtaget) Du vill nog gå in till stan, svänga förbi Tildas hus... (kom just på att träningsskorna är hos mamma, men att promenera kan man göra i vilka skor som helst, så då får du iallafall någon träning, så du slipper all den där ångesten över alla dagar du inte tränade) Så här långt har min hjärna hunnit få ångest över att jag inte var med på tävlingen. Ångest för att jag missade några minuters kroppsträning. Andra hand eftersom jag vet att det känns så skönt efter att man har gjort det. Tredje hand för att jag ser en scen framför mig då min tränare nedlåtet frågar mig varför jag inte var med på tävlingen, när alla andra var det, och påpekar att jag själv sa att jag ville börja tävla mer. Då kommer jag få ännu mer ångest, och om träningen går lite dåligt kommer min depp förvärras gånger 10 pga. den kommentaren. CIrkeln om att jag egentligen inte är någe bra på den här grenen kommer gå igång, och jag kommer vara nypeppad och förbannad inför varje höjdhopp den träningen men kommer efter varje rivning sjunka ännu längre ner i ångest. Troligtvis kommer jag i slutet av hoppningen se mig själv gråta i bilen hem, och av den anledningen försöka hålla mig för tårar. Dock kommer det en styrkesession då denna ilska och tårar istället används för att pusha fram ett par extra situps så att jag känner att jag gjorde någonting bättre...
Påtal om detta hörde jag att storasyskon lärt sig pga. av sin plats i syskonskaran att prestation är det som ger en uppskattning... Känner att jag kanske stämmer in något?
POINT OF 11-slaget: Jag nobbade ner tävlingen totalt. Vill inte, ska inte, vill inte. Då är det ju ganska logiskt att strunta i skiten. Fast det är ju visserligen ett träningstillfälle.
Idag har min hjärna anorexia och vill inte äta, bara träna och gå ner i vikt och spy.
Min hjärna vill också att resten av kroppen ska vilja gå ut i solskenet. Det är så att jag bor 25 meter från vattnet och folk från hela stan sätter sig i sin miljöförstörande bil som jag hatar och kör hit bara för att gå omkring här. Ärligt talat det enda de vill är ändå att gå ner i vikt, då kan de väl ta sina graviditetskilon och GÅ ut hit istället?
Det dåliga med att bo här är att man aldrig går ut. Jag ska beskriva hur det ser ut.
En massor av olika hus (såklart) med olika sorters rappning, vit är fint. Hela lägenheten genomsyras av luft med damm i som syns extra bra i det här solljuset som faller in lite snett från vänster. Om jag mot all förmodan ens kollar ut genom fönstret (man vill slå sig själv för att man INTE vill gå ut när man ser hur fint det är) så möts man av grannhusets slående självlysande fasad som är lagom solvarm och insynsskyddad. Får faktiskt ganska ont i ögonen, 100 levande ljus kompenserar inte upp ljuset för en ganska stor stjärna i rymden. När man kisande med en någorlunda sliten smärta i ögonen så kan man också se isen på Mälaren befolkas av dessa bilåkande hurtigruttar som tror att något förändras bara man åker 10 minuter bil bort från sitt skilsmässolandskap so called home. En massa rimfrostade björkar som gnistrar, träd har en benägenhet att se ut som om de säljer sig själva, så mycket skiner de. Ta mig! Köp mig!
Det är bara hur det ser ut. Nu kommer det hur det påverkar människan ifråga
Hjärnan: Du vill gå ut och känna solen mot kinderna (du måste få D-vitamin, sol så att håret kanske bleks lite, du vet att du alltid tänker på sommarn att du borde vara ute mer på vintern, ut och skidor vad som helst..) Du vill ut och springa.. (du vet att när du väl börjar träna att du får dåligt samvete för alla de gånger du inte tränat, därför borde du göra den här gången en gång mindre att få ångest över (jag tränar fyra gånger i veckan)) Du vill ut och åka skidor (du vet att när du väl börjar åka så önskar du att du gör det oftare. Inte av den anledningen att du tycker att det är så härligt och givande, utan för det ytliga faktum att du vill åka bättre så du slipper ta av dig skidorna så fort det kommer en sluttning. Också det faktum att vara ute och åka längdskidor låter så smalt, och att vara bra på något att satsa på allt man gör måste mamma ha skrivit in i min bibel när jag var liten - för jag är helt övertygad om att man måste vara minst sagt bättre än hälften för att ens kunna ägna sig åt någonting över huvudtaget) Du vill nog gå in till stan, svänga förbi Tildas hus... (kom just på att träningsskorna är hos mamma, men att promenera kan man göra i vilka skor som helst, så då får du iallafall någon träning, så du slipper all den där ångesten över alla dagar du inte tränade) Så här långt har min hjärna hunnit få ångest över att jag inte var med på tävlingen. Ångest för att jag missade några minuters kroppsträning. Andra hand eftersom jag vet att det känns så skönt efter att man har gjort det. Tredje hand för att jag ser en scen framför mig då min tränare nedlåtet frågar mig varför jag inte var med på tävlingen, när alla andra var det, och påpekar att jag själv sa att jag ville börja tävla mer. Då kommer jag få ännu mer ångest, och om träningen går lite dåligt kommer min depp förvärras gånger 10 pga. den kommentaren. CIrkeln om att jag egentligen inte är någe bra på den här grenen kommer gå igång, och jag kommer vara nypeppad och förbannad inför varje höjdhopp den träningen men kommer efter varje rivning sjunka ännu längre ner i ångest. Troligtvis kommer jag i slutet av hoppningen se mig själv gråta i bilen hem, och av den anledningen försöka hålla mig för tårar. Dock kommer det en styrkesession då denna ilska och tårar istället används för att pusha fram ett par extra situps så att jag känner att jag gjorde någonting bättre...
Påtal om detta hörde jag att storasyskon lärt sig pga. av sin plats i syskonskaran att prestation är det som ger en uppskattning... Känner att jag kanske stämmer in något?
lördag 29 januari 2011
Musikens förtrollande toner till utgående vinjetten till konståkningsEM
Det gick ju skit iallfall. Vi kom sexa, inte för att det faktum INTE knappast troligt fick den kvinnliga kommentatorn att gråta. Varför det kvinnliga? Jag förstår inte varför de ens försöker spä på eller leva upp till könsrollerna i direktsänd statligt ägd tv. Får de betalt för det?
CV:
Hej, jag är en mycket meriterad sportkommentaror. Tjej. Kan verka kvinnlig i radio/tv eller annan mediell utgående påverkan. Kan alla ingående normer som inkluderas i ett feministiskt samhälles fasor. hej o tack för mig
Jotack jag är väldigt engegerad. Annars kan jag bara beklaga att finnarna föddes i det land de gjorde men glädjas över att de troligtvis får ett naturligt övertag mot oss svenskar inom att dricka sprit.
Musik är nog den bästa konstformen efter allt.
CV:
Hej, jag är en mycket meriterad sportkommentaror. Tjej. Kan verka kvinnlig i radio/tv eller annan mediell utgående påverkan. Kan alla ingående normer som inkluderas i ett feministiskt samhälles fasor. hej o tack för mig
Jotack jag är väldigt engegerad. Annars kan jag bara beklaga att finnarna föddes i det land de gjorde men glädjas över att de troligtvis får ett naturligt övertag mot oss svenskar inom att dricka sprit.
Musik är nog den bästa konstformen efter allt.
ALLTSÅ JAG KAN INTE HANTERA ATT KOLLA PÅ KONSTÅKNING!
Jag sitter och kollar på denna eviga SVT sport, som är något av det finaste man kan kasta ögonen på - FÖRUTOM det faktum att VARENDA GÅNG JAG TITTAR så går det åt skogen för Sverige. Jag kan inte åtnjuta sport!! Varför föddes jag med denna telepatiska förmåga?
Men Sveriges Viktoria Helgesson var bäst, hade underbar musik som jag egentligen inte borde gilla, hon var snyggast, och bäst, och bäst...
Jag sitter och kollar på denna eviga SVT sport, som är något av det finaste man kan kasta ögonen på - FÖRUTOM det faktum att VARENDA GÅNG JAG TITTAR så går det åt skogen för Sverige. Jag kan inte åtnjuta sport!! Varför föddes jag med denna telepatiska förmåga?
Men Sveriges Viktoria Helgesson var bäst, hade underbar musik som jag egentligen inte borde gilla, hon var snyggast, och bäst, och bäst...
söndag 29 augusti 2010
Jomen när jag vill formulera och uttrycka känslor laddar jag upp en bild på två män utklädda till enhörningar?!
Hejsan Dagboken! Idag har det varit en solig dag... på P2- 2010!!! HAHAH, HIGH Fckn FIVE!! Asbra jobbat tjejer!! Va? Alltså, skaru sova i min säng eller? Äre chill? hu?
Huva huva.
Idag har det varit ungefär varierande 13-17 grader här hemma. Var tog sommaren vägen? Den väntar där borta runt hörnet! Hörnet i fråga är ungefär 5 månader långt och kommer suga min must ur mig!! Då menar jag endast färgmässigt, livsmässigt är hösten/vintern berikande på många sett! :
Det snöar för första gången på ett år
Det är jul första gången på ett år
Det blir ett nytt år för första gången någonsin
Man kommer plötsligt ihåg hur det kändes att frysa om tårna
Handkräm är en ständig tanke
Sjalar/halsdukar måste tvättas. (därför att dem används(för en gångs skull))
Alla färgglada kläder är rena
Alla gråa, svarta, vinröda och mörkblåa kläder är alltid smutsiga
Vinterjackan är för liten, i år igen
Hur är vintern för dig? Jag kan ju försöka gissa mig en till en hypotetisk-snitt-vinter för mina läsare, menne jag känner mig inte såpass mottaglig.
Annars kan jag väl bara tillägga att det är fent o så fent att vara levande!
Dagens citat; Du lever endast i sekunden. Och sekunden är nu och nu och nu
Hejsan Dagboken! Idag har det varit en solig dag... på P2- 2010!!! HAHAH, HIGH Fckn FIVE!! Asbra jobbat tjejer!! Va? Alltså, skaru sova i min säng eller? Äre chill? hu?
Huva huva.
Idag har det varit ungefär varierande 13-17 grader här hemma. Var tog sommaren vägen? Den väntar där borta runt hörnet! Hörnet i fråga är ungefär 5 månader långt och kommer suga min must ur mig!! Då menar jag endast färgmässigt, livsmässigt är hösten/vintern berikande på många sett! :
Det snöar för första gången på ett år
Det är jul första gången på ett år
Det blir ett nytt år för första gången någonsin
Man kommer plötsligt ihåg hur det kändes att frysa om tårna
Handkräm är en ständig tanke
Sjalar/halsdukar måste tvättas. (därför att dem används(för en gångs skull))
Alla färgglada kläder är rena
Alla gråa, svarta, vinröda och mörkblåa kläder är alltid smutsiga
Vinterjackan är för liten, i år igen
Hur är vintern för dig? Jag kan ju försöka gissa mig en till en hypotetisk-snitt-vinter för mina läsare, menne jag känner mig inte såpass mottaglig.
Annars kan jag väl bara tillägga att det är fent o så fent att vara levande!
Dagens citat; Du lever endast i sekunden. Och sekunden är nu och nu och nu
fredag 27 augusti 2010
Idag har jag funderat en massa om viktiga saker.
Jag menar vi lever endast nu, denna sekund. Så kommer det vara förevigt. Alltid fångade i den här sekunden. Och vill vi inte då varje sekund göra något vi vill?
Jag har brottats med mig själv om vägen dit är lika viktig, och om det är den som gör saken i fråga viktig?
Jag känner att det här med tråkigt/kul kan jämföras nästan på lika villkor. Man kan ju inte ha kul om man inte ha tråkigt emellanåt? Dock har jag aldrig tyckt så.
Hur känner jag då inför viktiga saker? Jo, jag känner att jag är påväg- och det är jäkligt gött det med
Jag menar vi lever endast nu, denna sekund. Så kommer det vara förevigt. Alltid fångade i den här sekunden. Och vill vi inte då varje sekund göra något vi vill?
Jag har brottats med mig själv om vägen dit är lika viktig, och om det är den som gör saken i fråga viktig?
Jag känner att det här med tråkigt/kul kan jämföras nästan på lika villkor. Man kan ju inte ha kul om man inte ha tråkigt emellanåt? Dock har jag aldrig tyckt så.
Hur känner jag då inför viktiga saker? Jo, jag känner att jag är påväg- och det är jäkligt gött det med
torsdag 19 augusti 2010
Jag har länge (4 dagar, 5 idag) funderat över tomhet. Kanske inte denhär materiella, eller den kanske är något materiell eftersom den är konkret. Fast tomheten beträffar människor.
Jag har nog aldrig provsmakat riktig saknad.
Jag har nog aldrig insett att kärlek på avstånd har bieffekter.
Saknad. Tomhet. De två behöver inte vara mates, eller?
Kan saknad och längtan tvärtemot vara upplyftande och roligt?
Min saknad är bitter, brutal och desperat. Den hämmar allt jag gör och integrerar med alla mina andra känslor. Det är som en lång spiral av sammanlänkade reaktioner. Och så kom den där saknade och satte allt ur spel. Nytt level, upgrade.
Saknad försätter verkligheten i ett taskigt läge. Ingenting man gör känns riktigt närvarande. Man lever mer i minnen än i stunden. Ska man ilsket förbanna sin distanserade inställning, eller ska man ursäkta den för läkning?
Jag försöker ta ställning, för min egen skull. Hittills är den ursäktad. Av omgivningen fortfarande accepterad. Men hur kommer det gå sedan? Jag vet att den kommer anta en annan form, troligtvis som något som stärker, men dittills? Vill jag slösa bort timmar, på att sakna något som var, som finns som kommer?
Jag skriver detta inlägg endast som analysering av en kollektiv känsla som vi känner. Vi tillsammans, och det är ju det som är grejen. Att den är gemensam, det är det som får mig att tro att vi kommer att klara det. Vi får på någevis leva lite mer av varandra. Det är destruktivt, men vad annars ska vi göra? Jag orkar inte ta en annan väg.
Jag har nog aldrig provsmakat riktig saknad.
Jag har nog aldrig insett att kärlek på avstånd har bieffekter.
Saknad. Tomhet. De två behöver inte vara mates, eller?
Kan saknad och längtan tvärtemot vara upplyftande och roligt?
Min saknad är bitter, brutal och desperat. Den hämmar allt jag gör och integrerar med alla mina andra känslor. Det är som en lång spiral av sammanlänkade reaktioner. Och så kom den där saknade och satte allt ur spel. Nytt level, upgrade.
Saknad försätter verkligheten i ett taskigt läge. Ingenting man gör känns riktigt närvarande. Man lever mer i minnen än i stunden. Ska man ilsket förbanna sin distanserade inställning, eller ska man ursäkta den för läkning?
Jag försöker ta ställning, för min egen skull. Hittills är den ursäktad. Av omgivningen fortfarande accepterad. Men hur kommer det gå sedan? Jag vet att den kommer anta en annan form, troligtvis som något som stärker, men dittills? Vill jag slösa bort timmar, på att sakna något som var, som finns som kommer?
Jag skriver detta inlägg endast som analysering av en kollektiv känsla som vi känner. Vi tillsammans, och det är ju det som är grejen. Att den är gemensam, det är det som får mig att tro att vi kommer att klara det. Vi får på någevis leva lite mer av varandra. Det är destruktivt, men vad annars ska vi göra? Jag orkar inte ta en annan väg.
fredag 11 juni 2010
söndag 9 maj 2010
hm. jag var så förbannat arg, och det är just i de förbannade ögonblicken av livet man tror sig inse vad som är viktigt. Pengar? Nej, sa min arga hjärna.
3 saker dök upp, som jag numera räknar som mina drömmar som ska uppfyllas.
Jag har dessutom kuggat på att plugga. Anders får hålla tummarna att det huvudtaget blir ett so arbete. Han håller de nog ganska hårt.
måndag 29 mars 2010
torsdag 25 mars 2010
Avgudar du klassisk musik placerar jag dig i ett av mina mindre värda fack. Jag älskar riktigt bra körmusik, eller riktigt bra klassisk. Det är som att bada bubbelbad med själen. Just nu ber jag för att Julia ska lyckas med sin premiär på Jesus Christ Superstar.
Imorse trodde jag att någon hade aborterat min buss, bara för att jäklas med mig.
Det var bara det att jag hade kollat på fel klockslag. Aha - insikt.
Jag skulle ringa idag och kom till Konsum. Människan svarar verkligen aldrig.
Imorse trodde jag att någon hade aborterat min buss, bara för att jäklas med mig.
Det var bara det att jag hade kollat på fel klockslag. Aha - insikt.
Jag skulle ringa idag och kom till Konsum. Människan svarar verkligen aldrig.
Hej alla jordens människor och folk
Det är vi som är media
scart
Just nu då, så har jag druckit lite Brämhults som jag köpte. Han i kassan tyckte som vanligt att jag var väldigt nyttig. Sen sprang jag först överallt och ingenstans; Waynes, Bianco, Mc donalds. Och till sist rushade jag som EN JÄVLA DÅREEEE till bussen som jag fick syn på 300 m innan stationen. Då fick jag utnyttja min skills som panikslagen-rushande-rysk-modell.
Annars har jag tränat twice idag - laddar för ridningen imorgon. Vi ska göra någon dressyrövning som ser ut som ett stickningsmönster.
Jag har kommit på det brillianta faktumet att mina hjärna är ytterst observant.
Franskaglosor åker ut och in ur hjärnan - men prishöjning på McFlurry senaste åren är inpräntat. Också att Alex håller på att lära sig spela Angelina, och jag tyckte det var wannabe Andreas bara för att jag är så insatt. Jag menar han får väl spela vad han vill? Varför vill min hjärna lägga sig i?
Det är vi som är media
scart
Just nu då, så har jag druckit lite Brämhults som jag köpte. Han i kassan tyckte som vanligt att jag var väldigt nyttig. Sen sprang jag först överallt och ingenstans; Waynes, Bianco, Mc donalds. Och till sist rushade jag som EN JÄVLA DÅREEEE till bussen som jag fick syn på 300 m innan stationen. Då fick jag utnyttja min skills som panikslagen-rushande-rysk-modell.
Annars har jag tränat twice idag - laddar för ridningen imorgon. Vi ska göra någon dressyrövning som ser ut som ett stickningsmönster.
Jag har kommit på det brillianta faktumet att mina hjärna är ytterst observant.
Franskaglosor åker ut och in ur hjärnan - men prishöjning på McFlurry senaste åren är inpräntat. Också att Alex håller på att lära sig spela Angelina, och jag tyckte det var wannabe Andreas bara för att jag är så insatt. Jag menar han får väl spela vad han vill? Varför vill min hjärna lägga sig i?
Har just skrivit klart ungefär allt jag kunde komma på om konvexa speglar. Missade dock huvudpoängen, hur de fungerar .. -.- Skulle ringt någon om det inte var för att jag inte visste hur personen i fråga reagerar. Annars är lite pepp, ska läsa på sista timmarna här nu. Sedan drar jag in till staden (ska försöka äta något innan) sen efter är det väl antingen spontanhälsning på någon vän, eller så drar jag hem och pluggar igen. Men som sagt bör jag plugga på lite om politikfanatik innan jag hoppar på bussen.
Har en väldigt fancy bild på mig pratandes i min hata/älska telefon
den sista bilden är en monumental hyllning till att man ser den sidan man vill se. Jag föredrar höger i det fallet.
den sista bilden är en monumental hyllning till att man ser den sidan man vill se. Jag föredrar höger i det fallet.onsdag 24 mars 2010
känslan jag har just nu grundar sig endast på vad jag gör - inte det jag inte gör. Eller det är tudelat. Både och tror jag. Men hur som helst känner jag mig som ingen ska behöva känna sig: överflödig, självklar, missförstådd, efterhängsen, paranoid, knäpp, knäpp, galen, helt skum, själv-skjutare-i-foten, upprepande gånger av det förra ordet. Vet du vad jag tänker göra? Jag tänker fan göra alla mina jävla arbeten. Nu. Bara för att utomstående händelser är och förblir några timmar till olösta och desperat gråtfärdiga. Nu när man är mitt i det får man inget perspektiv. förutom vissa sekunder av visdom då jag hånskrattar mig själv, vilket stöd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)