Scenen utspelar sig i en något mörkare sjölägenhet. Ekbordets spelpjäser består av 4kotletter i stel sås, sallad och en vidblottad dagboksbokbokbok. Ett par av årets bankbesked, slocknade levande ljus och en rödkindad tjej som lyssnar intresserad och peppad till p3:s sportprogram.

Nu ångrar jag att jag inte var med och tävlade. Pratade med pappa om det, som också tränat friidrott i USA när han var 18-19. Han berättade för mig att de tränade fem dagar i veckan inklusive tävlingar på helgerna. Inklusive skolarbeten, ett stipedie-krävande instrument och ett socialt liv. Därför ångrade jag att jag inte tävlade. Att jag inte var med mina andra tjejer och stöttade, eller iallafall satt och såg sur ut - vad som helst som kan avdramatisera min traumatiserade tävlningsinställning.

Från senaste inlägget har jag gjort ungefär det jag brukar göra när jag är frustrerad. (eller snarare ett de två alternativ som jag föredrar) Jag har tränat styrka, gått ute på isen i cirkus fyrtio minuter, ätit god och nyttig mat och övat på gehör. Over all allt jag önskade av mig själv. Vad stolt jag blir
Det andra alternativet som finns som 50 % av gångerna slår ut innebär att lägga sig ner och sjunka in i mig själv, inte göra ett dugg. Bara lyssna på radio, ignorera när de spelar Kate Perry. Troligtvis tänka över vad jag egentligen borde fundera ut angående biologiuppsatser. Ligga där och komma på människor som skulle tröstat mig och bli något ledsnare för att jag sedan inser att jag fortfarande är ensam, hur många tröstande famnar jag än kommer på. Dock är jag världsbäst på att rädda migsjälv. Om jag skulle varit ett tingest skulle jag varit en livboj. Jag måste ta hand om mig. Och låta mig själv bli omhändertagen.

Status: nöjd, glad, roskindad, lite sugen på något sött...

hittentills av denna dags timmar har jag lärt mig att jag borde börja träna mer, för när jag väl gör det löser sig allt annat.