tiden! den bara rinner! tänk på sumobrottaren som halkar på tidtagaruret i GULD (en hint till alla er till som fattar hinten, gör det, förändra Det Där som är Ditt nu! puss)

Läser just nu en bok om Jeff. Har ju lyssnat (märk väl har JU, indikerar till ett berättigande av-.. vad?) en längre ungdom på Jeff Buckley. Vet ej hur. Började som i en dröm - det bara hände.

Som jag inledde denna textremsa/avlagring/epos så läser jag en bok (engelska) (200 sidor) (skriver upp vartannatord som jag inte förstår) om Jeff.

Maskrosbarn som är ett JÄVLA GENI med en gitarr eller stämband i handen halsen.

Älskar förövrigt hur han driver med fransmännens patriotism på hans liveinspelningar i France.

Imorgen åker jag och mitt norska ursprung till R-vik, där ska vi utbilda oss! ALla mina andra delpersonligheter får även de följa med, jag skall hoppas i det tysta att de får plats på bussen. Att de inte spretar såpass att de gör avtryck på fönsterrutan/petar min partner i ansiktet.

Förundras över mina ambitioner och mina utföranden - förundras över mina mål - förundras över mig själv och allt jag gör och inte gör.

Har haft en svinbra timme lite nu och då. Dock inte sammanhängande - det är som Balder, allt är i trä och murknar förr eller senare (huvudpoängen var väl dock att det går upp och ner som en (trä) berg-och-dal-bana(n))

Är otroligt upptagen med andras sorg och synder.

Därav lusten att sänka mitt eget ständigt svajande skepp; humöret.

Ifrågasätter med djävulsk odiskretion något som jag för länge sedan präntat in är en onödig fråga/fras/mening.

Ordet varför; jag har undvikit det. Just därför att jag hatar att förklara. Just därför jag alltid blir så uppgivet/instängt frustrerad varje gång du ber mig berätta.

Hatar att återge saker som ska låtas vara upplevda - inte återberättade.

Blir arg på alla män som bara överger platsen där de passade in i min illusion. Blir äcklad av min egen felriktade entusiasm som bara bäddar för att jag gömmer en mina. Gömmer en mina under framtidsvisioner som jag sedan glömskt kommer att hoppa/trampa på. Destruktiv som jag är.

Hur jag under ett kvartals dygn har firat och celebrerat självdestruktivitet som något vackert och vilsamt.

Tar inte ens mig själv på allvar längre - därav att ingen annan egentligen vet vem fan jag är. Men hur ska jag kunna ens glimta på insidan när jag knappast själv omfamnar allt mörker som finns.

Konkreta saker jag gör är att skriva av The Smiths låttexter. Och jag vet exakt vem som skulle ha sett igenom mitt högst påtagliga riktiga ointresse. Fast som inte skulle gjort det av klarsynthet utan av förakt. Saknar dig inte överhuvudtaget, du bara gjorde mig ledsen.

Fattar inte alls faktiskt vem du är och vad du är gjord av på insidan. Men som tidigare nämnt så är jag mer tappad på det området än vad jag själv trodde.

Jag tror att jag inte har en aning om vem jag är. Vem det är som sipprar ut genom raderna. Någon svart. Vars os skingrar all tillrättalagd information. Börjar figurera ut vilken enorm illusion jag har försatt mig i. När man glimtar detta tillstånd är det då en paus i denna ständigt spelade roll eller bara en frammanad hallucination för att dämpa all tvivel?

Förvånas över till vilka gränser man kan manipulera sig själv. Känner bara en tyngd som får allt att vilja slutas/vända sig tillbaka inåt.

Insåg just dilemmat i att vara ett talangfullt barn som inte har någon koll. Jag kommer bli så fruktansvärt krossad när jag växer parallellt med nu - bara att tiden tvingas framåt. Min tidsuppfattning är inte linjär, inte rund och inte återkommande/försvinnande eller kanske ens existerande.

stanna du kommer ändå ingenstans

Tiden går vare sig man vill det eller inte. Jag går vare sig jag vill det eller inte. Jag kommer gå härifrån vare sig du vill det eller inte.

Tanken har kittlat mig - om jag inte går härifrån kommer jag stanna här förEvigt.

När kommer hämnden utspela sig och på vem kommer domen tillfalla för mitt miserabla misslyckande?

Det är nu är vi ger ut vår oskuld och försöker sälja oss så dyrt som möjligt som vi inte inser att det är nu vi står högst upp på det här jävla berget.

Det är bara sen så vi ser att vi blev ingenting alls överhuvudtaget. Det är då tiden för att utkräva orsaken till det försvinnande som efterföljer vår alltför tidiga sorti infaller.

Vi förtröstar på revolter och revolutionerna som skall komma lika hårt skrivet som självaste döden.

Jag förtröstar på allt det kommande tungt som huvudet klämts fast mellan min distans och omedvetenhet

Jag färgar håret i färger som börjar på bokstäver som stämmer in med högdoserade droger.

Jag låter män skriva på mina armar i svart bläck och fyller på med all min självömkan och omsorgsfullt uppbyggda piedestal av värde.

Har allt för lång tid sövt ryggraden i ett tillstånd av tappert tynande ner genom gatubrunnarna.

Byggs upp, utandandes restprodukter av en demolerad själ.

Idag är det dagen före den stora dagen! Imorgon kommer allt sitta, (precis som det gjorde idag plus lite bättre). Imorgon satsar jag. Imorgon kommer jag ha en så himla rolig dag! Är enormt peppad!! tack gode Gud för att jag lever och får ha så mycket levande liv i mitt liv. Hoppas att det kommer gå jättebra imorgon! PUSS

Scenen utspelar sig i en något mörkare sjölägenhet. Ekbordets spelpjäser består av 4kotletter i stel sås, sallad och en vidblottad dagboksbokbokbok. Ett par av årets bankbesked, slocknade levande ljus och en rödkindad tjej som lyssnar intresserad och peppad till p3:s sportprogram.

Nu ångrar jag att jag inte var med och tävlade. Pratade med pappa om det, som också tränat friidrott i USA när han var 18-19. Han berättade för mig att de tränade fem dagar i veckan inklusive tävlingar på helgerna. Inklusive skolarbeten, ett stipedie-krävande instrument och ett socialt liv. Därför ångrade jag att jag inte tävlade. Att jag inte var med mina andra tjejer och stöttade, eller iallafall satt och såg sur ut - vad som helst som kan avdramatisera min traumatiserade tävlningsinställning.

Från senaste inlägget har jag gjort ungefär det jag brukar göra när jag är frustrerad. (eller snarare ett de två alternativ som jag föredrar) Jag har tränat styrka, gått ute på isen i cirkus fyrtio minuter, ätit god och nyttig mat och övat på gehör. Over all allt jag önskade av mig själv. Vad stolt jag blir
Det andra alternativet som finns som 50 % av gångerna slår ut innebär att lägga sig ner och sjunka in i mig själv, inte göra ett dugg. Bara lyssna på radio, ignorera när de spelar Kate Perry. Troligtvis tänka över vad jag egentligen borde fundera ut angående biologiuppsatser. Ligga där och komma på människor som skulle tröstat mig och bli något ledsnare för att jag sedan inser att jag fortfarande är ensam, hur många tröstande famnar jag än kommer på. Dock är jag världsbäst på att rädda migsjälv. Om jag skulle varit ett tingest skulle jag varit en livboj. Jag måste ta hand om mig. Och låta mig själv bli omhändertagen.

Status: nöjd, glad, roskindad, lite sugen på något sött...

hittentills av denna dags timmar har jag lärt mig att jag borde börja träna mer, för när jag väl gör det löser sig allt annat.

Om onda cirklar

sitter med hundra levande ljus i eller utan en kopp att vila sina feta stearinkroppar i. Lyssnar på Tiny Tempa som försöker givve something back till Swedish House Maffia för att han för föra det vokala i Miami 2 Ibiza. Pharrel lyckades troligtvis inte alls lika bra i ONE. On e know. one i know.. Jag orkar inte logiskt räkna ut hur det borde vara i den där refrängen.

POINT OF 11-slaget: Jag nobbade ner tävlingen totalt. Vill inte, ska inte, vill inte. Då är det ju ganska logiskt att strunta i skiten. Fast det är ju visserligen ett träningstillfälle.

Idag har min hjärna anorexia och vill inte äta, bara träna och gå ner i vikt och spy.
Min hjärna vill också att resten av kroppen ska vilja gå ut i solskenet. Det är så att jag bor 25 meter från vattnet och folk från hela stan sätter sig i sin miljöförstörande bil som jag hatar och kör hit bara för att gå omkring här. Ärligt talat det enda de vill är ändå att gå ner i vikt, då kan de väl ta sina graviditetskilon och GÅ ut hit istället?
Det dåliga med att bo här är att man aldrig går ut. Jag ska beskriva hur det ser ut.
En massor av olika hus (såklart) med olika sorters rappning, vit är fint. Hela lägenheten genomsyras av luft med damm i som syns extra bra i det här solljuset som faller in lite snett från vänster. Om jag mot all förmodan ens kollar ut genom fönstret (man vill slå sig själv för att man INTE vill gå ut när man ser hur fint det är) så möts man av grannhusets slående självlysande fasad som är lagom solvarm och insynsskyddad. Får faktiskt ganska ont i ögonen, 100 levande ljus kompenserar inte upp ljuset för en ganska stor stjärna i rymden. När man kisande med en någorlunda sliten smärta i ögonen så kan man också se isen på Mälaren befolkas av dessa bilåkande hurtigruttar som tror att något förändras bara man åker 10 minuter bil bort från sitt skilsmässolandskap so called home. En massa rimfrostade björkar som gnistrar, träd har en benägenhet att se ut som om de säljer sig själva, så mycket skiner de. Ta mig! Köp mig!
Det är bara hur det ser ut. Nu kommer det hur det påverkar människan ifråga

Hjärnan: Du vill gå ut och känna solen mot kinderna (du måste få D-vitamin, sol så att håret kanske bleks lite, du vet att du alltid tänker på sommarn att du borde vara ute mer på vintern, ut och skidor vad som helst..) Du vill ut och springa.. (du vet att när du väl börjar träna att du får dåligt samvete för alla de gånger du inte tränat, därför borde du göra den här gången en gång mindre att få ångest över (jag tränar fyra gånger i veckan)) Du vill ut och åka skidor (du vet att när du väl börjar åka så önskar du att du gör det oftare. Inte av den anledningen att du tycker att det är så härligt och givande, utan för det ytliga faktum att du vill åka bättre så du slipper ta av dig skidorna så fort det kommer en sluttning. Också det faktum att vara ute och åka längdskidor låter så smalt, och att vara bra på något att satsa på allt man gör måste mamma ha skrivit in i min bibel när jag var liten - för jag är helt övertygad om att man måste vara minst sagt bättre än hälften för att ens kunna ägna sig åt någonting över huvudtaget) Du vill nog gå in till stan, svänga förbi Tildas hus... (kom just på att träningsskorna är hos mamma, men att promenera kan man göra i vilka skor som helst, så då får du iallafall någon träning, så du slipper all den där ångesten över alla dagar du inte tränade) Så här långt har min hjärna hunnit få ångest över att jag inte var med på tävlingen. Ångest för att jag missade några minuters kroppsträning. Andra hand eftersom jag vet att det känns så skönt efter att man har gjort det. Tredje hand för att jag ser en scen framför mig då min tränare nedlåtet frågar mig varför jag inte var med på tävlingen, när alla andra var det, och påpekar att jag själv sa att jag ville börja tävla mer. Då kommer jag få ännu mer ångest, och om träningen går lite dåligt kommer min depp förvärras gånger 10 pga. den kommentaren. CIrkeln om att jag egentligen inte är någe bra på den här grenen kommer gå igång, och jag kommer vara nypeppad och förbannad inför varje höjdhopp den träningen men kommer efter varje rivning sjunka ännu längre ner i ångest. Troligtvis kommer jag i slutet av hoppningen se mig själv gråta i bilen hem, och av den anledningen försöka hålla mig för tårar. Dock kommer det en styrkesession då denna ilska och tårar istället används för att pusha fram ett par extra situps så att jag känner att jag gjorde någonting bättre...

Påtal om detta hörde jag att storasyskon lärt sig pga. av sin plats i syskonskaran att prestation är det som ger en uppskattning... Känner att jag kanske stämmer in något?

Musikens förtrollande toner till utgående vinjetten till konståkningsEM

Det gick ju skit iallfall. Vi kom sexa, inte för att det faktum INTE knappast troligt fick den kvinnliga kommentatorn att gråta. Varför det kvinnliga? Jag förstår inte varför de ens försöker spä på eller leva upp till könsrollerna i direktsänd statligt ägd tv. Får de betalt för det?
CV:
Hej, jag är en mycket meriterad sportkommentaror. Tjej. Kan verka kvinnlig i radio/tv eller annan mediell utgående påverkan. Kan alla ingående normer som inkluderas i ett feministiskt samhälles fasor. hej o tack för mig

Jotack jag är väldigt engegerad. Annars kan jag bara beklaga att finnarna föddes i det land de gjorde men glädjas över att de troligtvis får ett naturligt övertag mot oss svenskar inom att dricka sprit.

Musik är nog den bästa konstformen efter allt.

ALLTSÅ JAG KAN INTE HANTERA ATT KOLLA PÅ KONSTÅKNING!
Jag sitter och kollar på denna eviga SVT sport, som är något av det finaste man kan kasta ögonen på - FÖRUTOM det faktum att VARENDA GÅNG JAG TITTAR så går det åt skogen för Sverige. Jag kan inte åtnjuta sport!! Varför föddes jag med denna telepatiska förmåga?
Men Sveriges Viktoria Helgesson var bäst, hade underbar musik som jag egentligen inte borde gilla, hon var snyggast, och bäst, och bäst...