Jomen när jag vill formulera och uttrycka känslor laddar jag upp en bild på två män utklädda till enhörningar?!

Hejsan Dagboken! Idag har det varit en solig dag... på P2- 2010!!! HAHAH, HIGH Fckn FIVE!! Asbra jobbat tjejer!! Va? Alltså, skaru sova i min säng eller? Äre chill? hu?

Huva huva.

Idag har det varit ungefär varierande 13-17 grader här hemma. Var tog sommaren vägen? Den väntar där borta runt hörnet! Hörnet i fråga är ungefär 5 månader långt och kommer suga min must ur mig!! Då menar jag endast färgmässigt, livsmässigt är hösten/vintern berikande på många sett! :
Det snöar för första gången på ett år
Det är jul första gången på ett år
Det blir ett nytt år för första gången någonsin
Man kommer plötsligt ihåg hur det kändes att frysa om tårna
Handkräm är en ständig tanke
Sjalar/halsdukar måste tvättas. (därför att dem används(för en gångs skull))
Alla färgglada kläder är rena
Alla gråa, svarta, vinröda och mörkblåa kläder är alltid smutsiga
Vinterjackan är för liten, i år igen

Hur är vintern för dig? Jag kan ju försöka gissa mig en till en hypotetisk-snitt-vinter för mina läsare, menne jag känner mig inte såpass mottaglig.

Annars kan jag väl bara tillägga att det är fent o så fent att vara levande!
Dagens citat; Du lever endast i sekunden. Och sekunden är nu och nu och nu

Idag har jag funderat en massa om viktiga saker.
Jag menar vi lever endast nu, denna sekund. Så kommer det vara förevigt. Alltid fångade i den här sekunden. Och vill vi inte då varje sekund göra något vi vill?
Jag har brottats med mig själv om vägen dit är lika viktig, och om det är den som gör saken i fråga viktig?

Jag känner att det här med tråkigt/kul kan jämföras nästan på lika villkor. Man kan ju inte ha kul om man inte ha tråkigt emellanåt? Dock har jag aldrig tyckt så.

Hur känner jag då inför viktiga saker? Jo, jag känner att jag är påväg- och det är jäkligt gött det med

Jag har länge (4 dagar, 5 idag) funderat över tomhet. Kanske inte denhär materiella, eller den kanske är något materiell eftersom den är konkret. Fast tomheten beträffar människor.

Jag har nog aldrig provsmakat riktig saknad.
Jag har nog aldrig insett att kärlek på avstånd har bieffekter.

Saknad. Tomhet. De två behöver inte vara mates, eller?

Kan saknad och längtan tvärtemot vara upplyftande och roligt?


Min saknad är bitter, brutal och desperat. Den hämmar allt jag gör och integrerar med alla mina andra känslor. Det är som en lång spiral av sammanlänkade reaktioner. Och så kom den där saknade och satte allt ur spel. Nytt level, upgrade.

Saknad försätter verkligheten i ett taskigt läge. Ingenting man gör känns riktigt närvarande. Man lever mer i minnen än i stunden. Ska man ilsket förbanna sin distanserade inställning, eller ska man ursäkta den för läkning?

Jag försöker ta ställning, för min egen skull. Hittills är den ursäktad. Av omgivningen fortfarande accepterad. Men hur kommer det gå sedan? Jag vet att den kommer anta en annan form, troligtvis som något som stärker, men dittills? Vill jag slösa bort timmar, på att sakna något som var, som finns som kommer?

Jag skriver detta inlägg endast som analysering av en kollektiv känsla som vi känner. Vi tillsammans, och det är ju det som är grejen. Att den är gemensam, det är det som får mig att tro att vi kommer att klara det. Vi får på någevis leva lite mer av varandra. Det är destruktivt, men vad annars ska vi göra? Jag orkar inte ta en annan väg.

Idag har jag varit nära att öppna min bibel. Tror jag höll mig. Det blir mer spännande om man drar ut på det hela

hej