Scenen utspelar sig i en något mörkare sjölägenhet. Ekbordets spelpjäser består av 4kotletter i stel sås, sallad och en vidblottad dagboksbokbokbok. Ett par av årets bankbesked, slocknade levande ljus och en rödkindad tjej som lyssnar intresserad och peppad till p3:s sportprogram.

Nu ångrar jag att jag inte var med och tävlade. Pratade med pappa om det, som också tränat friidrott i USA när han var 18-19. Han berättade för mig att de tränade fem dagar i veckan inklusive tävlingar på helgerna. Inklusive skolarbeten, ett stipedie-krävande instrument och ett socialt liv. Därför ångrade jag att jag inte tävlade. Att jag inte var med mina andra tjejer och stöttade, eller iallafall satt och såg sur ut - vad som helst som kan avdramatisera min traumatiserade tävlningsinställning.

Från senaste inlägget har jag gjort ungefär det jag brukar göra när jag är frustrerad. (eller snarare ett de två alternativ som jag föredrar) Jag har tränat styrka, gått ute på isen i cirkus fyrtio minuter, ätit god och nyttig mat och övat på gehör. Over all allt jag önskade av mig själv. Vad stolt jag blir
Det andra alternativet som finns som 50 % av gångerna slår ut innebär att lägga sig ner och sjunka in i mig själv, inte göra ett dugg. Bara lyssna på radio, ignorera när de spelar Kate Perry. Troligtvis tänka över vad jag egentligen borde fundera ut angående biologiuppsatser. Ligga där och komma på människor som skulle tröstat mig och bli något ledsnare för att jag sedan inser att jag fortfarande är ensam, hur många tröstande famnar jag än kommer på. Dock är jag världsbäst på att rädda migsjälv. Om jag skulle varit ett tingest skulle jag varit en livboj. Jag måste ta hand om mig. Och låta mig själv bli omhändertagen.

Status: nöjd, glad, roskindad, lite sugen på något sött...

hittentills av denna dags timmar har jag lärt mig att jag borde börja träna mer, för när jag väl gör det löser sig allt annat.

Om onda cirklar

sitter med hundra levande ljus i eller utan en kopp att vila sina feta stearinkroppar i. Lyssnar på Tiny Tempa som försöker givve something back till Swedish House Maffia för att han för föra det vokala i Miami 2 Ibiza. Pharrel lyckades troligtvis inte alls lika bra i ONE. On e know. one i know.. Jag orkar inte logiskt räkna ut hur det borde vara i den där refrängen.

POINT OF 11-slaget: Jag nobbade ner tävlingen totalt. Vill inte, ska inte, vill inte. Då är det ju ganska logiskt att strunta i skiten. Fast det är ju visserligen ett träningstillfälle.

Idag har min hjärna anorexia och vill inte äta, bara träna och gå ner i vikt och spy.
Min hjärna vill också att resten av kroppen ska vilja gå ut i solskenet. Det är så att jag bor 25 meter från vattnet och folk från hela stan sätter sig i sin miljöförstörande bil som jag hatar och kör hit bara för att gå omkring här. Ärligt talat det enda de vill är ändå att gå ner i vikt, då kan de väl ta sina graviditetskilon och GÅ ut hit istället?
Det dåliga med att bo här är att man aldrig går ut. Jag ska beskriva hur det ser ut.
En massor av olika hus (såklart) med olika sorters rappning, vit är fint. Hela lägenheten genomsyras av luft med damm i som syns extra bra i det här solljuset som faller in lite snett från vänster. Om jag mot all förmodan ens kollar ut genom fönstret (man vill slå sig själv för att man INTE vill gå ut när man ser hur fint det är) så möts man av grannhusets slående självlysande fasad som är lagom solvarm och insynsskyddad. Får faktiskt ganska ont i ögonen, 100 levande ljus kompenserar inte upp ljuset för en ganska stor stjärna i rymden. När man kisande med en någorlunda sliten smärta i ögonen så kan man också se isen på Mälaren befolkas av dessa bilåkande hurtigruttar som tror att något förändras bara man åker 10 minuter bil bort från sitt skilsmässolandskap so called home. En massa rimfrostade björkar som gnistrar, träd har en benägenhet att se ut som om de säljer sig själva, så mycket skiner de. Ta mig! Köp mig!
Det är bara hur det ser ut. Nu kommer det hur det påverkar människan ifråga

Hjärnan: Du vill gå ut och känna solen mot kinderna (du måste få D-vitamin, sol så att håret kanske bleks lite, du vet att du alltid tänker på sommarn att du borde vara ute mer på vintern, ut och skidor vad som helst..) Du vill ut och springa.. (du vet att när du väl börjar träna att du får dåligt samvete för alla de gånger du inte tränat, därför borde du göra den här gången en gång mindre att få ångest över (jag tränar fyra gånger i veckan)) Du vill ut och åka skidor (du vet att när du väl börjar åka så önskar du att du gör det oftare. Inte av den anledningen att du tycker att det är så härligt och givande, utan för det ytliga faktum att du vill åka bättre så du slipper ta av dig skidorna så fort det kommer en sluttning. Också det faktum att vara ute och åka längdskidor låter så smalt, och att vara bra på något att satsa på allt man gör måste mamma ha skrivit in i min bibel när jag var liten - för jag är helt övertygad om att man måste vara minst sagt bättre än hälften för att ens kunna ägna sig åt någonting över huvudtaget) Du vill nog gå in till stan, svänga förbi Tildas hus... (kom just på att träningsskorna är hos mamma, men att promenera kan man göra i vilka skor som helst, så då får du iallafall någon träning, så du slipper all den där ångesten över alla dagar du inte tränade) Så här långt har min hjärna hunnit få ångest över att jag inte var med på tävlingen. Ångest för att jag missade några minuters kroppsträning. Andra hand eftersom jag vet att det känns så skönt efter att man har gjort det. Tredje hand för att jag ser en scen framför mig då min tränare nedlåtet frågar mig varför jag inte var med på tävlingen, när alla andra var det, och påpekar att jag själv sa att jag ville börja tävla mer. Då kommer jag få ännu mer ångest, och om träningen går lite dåligt kommer min depp förvärras gånger 10 pga. den kommentaren. CIrkeln om att jag egentligen inte är någe bra på den här grenen kommer gå igång, och jag kommer vara nypeppad och förbannad inför varje höjdhopp den träningen men kommer efter varje rivning sjunka ännu längre ner i ångest. Troligtvis kommer jag i slutet av hoppningen se mig själv gråta i bilen hem, och av den anledningen försöka hålla mig för tårar. Dock kommer det en styrkesession då denna ilska och tårar istället används för att pusha fram ett par extra situps så att jag känner att jag gjorde någonting bättre...

Påtal om detta hörde jag att storasyskon lärt sig pga. av sin plats i syskonskaran att prestation är det som ger en uppskattning... Känner att jag kanske stämmer in något?

Musikens förtrollande toner till utgående vinjetten till konståkningsEM

Det gick ju skit iallfall. Vi kom sexa, inte för att det faktum INTE knappast troligt fick den kvinnliga kommentatorn att gråta. Varför det kvinnliga? Jag förstår inte varför de ens försöker spä på eller leva upp till könsrollerna i direktsänd statligt ägd tv. Får de betalt för det?
CV:
Hej, jag är en mycket meriterad sportkommentaror. Tjej. Kan verka kvinnlig i radio/tv eller annan mediell utgående påverkan. Kan alla ingående normer som inkluderas i ett feministiskt samhälles fasor. hej o tack för mig

Jotack jag är väldigt engegerad. Annars kan jag bara beklaga att finnarna föddes i det land de gjorde men glädjas över att de troligtvis får ett naturligt övertag mot oss svenskar inom att dricka sprit.

Musik är nog den bästa konstformen efter allt.

ALLTSÅ JAG KAN INTE HANTERA ATT KOLLA PÅ KONSTÅKNING!
Jag sitter och kollar på denna eviga SVT sport, som är något av det finaste man kan kasta ögonen på - FÖRUTOM det faktum att VARENDA GÅNG JAG TITTAR så går det åt skogen för Sverige. Jag kan inte åtnjuta sport!! Varför föddes jag med denna telepatiska förmåga?
Men Sveriges Viktoria Helgesson var bäst, hade underbar musik som jag egentligen inte borde gilla, hon var snyggast, och bäst, och bäst...