blått siden veckas mot snö
snö som kryper under kanten
vit kall is som kyler bar hud
slingor som fuktigt lockat sig
röd läpp med flertal bitmärken
om jag gav dig allt som jag inte hade
skulle jag då få något tillbaka

värmer du mig för du själv är kall,
hungrar du efter något som jag inte har
om jag öppnade upp alla gömda, osynliga drag
skulle du då fortsätta vara blind


jag är kall fast än du är varm
min kind är fortfarande blöt,
tills den fryser
fryser som du gjort
isblanka tårar gråter tyst


Skrev något.

Markus var sjuk, Kevin gick hem och Calle skulle på stan. Jag ringde Crister.

Jag och Alex sjöng idag. Måste skriva ner texten.

Jag ville mötas nånstans nere på djupet,
jag har varit där förut - jag är inte rädd
och dina ögon dem ändrar färg i ljuset
men dem kan titta nu, jag är beredd

Lät du henne komma närmre,
var hon vackrare än mig
Det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig
Går bredvid men halkar efter,
orkar inte springa mer
Försökt och visa dig med blicken,
men det är inte mig du ser
Den här platsen är nån annans
och jag måste hitta ut
Hur ska man älska nån,
som älskat nån förut

Jag minns hur väl hur hon blev presenterad,
Det var jag som lät henne komma in
Och jag har försökt och ge dig hela skulden
fast jag innerst inne vet att den är min
Vi står på gatan, byter meningar i mörkret
Utanför stadens finaste hotell
Dina händer, ja de ber mig sova över
som ett sätt att säga; tack för ikväll

Lät du henne komma närmre,
var hon vackrare än mig
Det finns dagar som jag jag tänker mer på henne,
än på dig
Går bredvid men halkar efter,
orkar inte springa mer
Försöker visa dig med blicken,
men det är inte mig du ser
Den här platsen är nån annans,
och jag måste hitta ut
Hur ska man älska nån,
som har älskat nån förut


osv.

Jag föll men inte fångade du mig
Du vände och gick hemåt till dig
Då jag krossades brutalt, vände du dig inte om
Fast du hade bett mig hoppa
Fast du hade viskat - Kom
Då jag fallit tror jag inte du såg
Hur förkrossad jag var där jag låg
Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log
Och jag tänkte om jag dör blir det för,
detta leende jag dog
Och jag minns jag såg ner ifrån en svindlande höjd
Där såg jag dig leende och nöjd


osv.. Lisa Ekdahl Du var inte där för mig

Knastret under fötterna lät ensamt att höra den tidigt vackra vintermorgonen. Det luktade vinter, ja, man uppfylldes med en speciell fri känsla. Det var härligt att gå på en stig full med ny och ren snö som ingen i hela världen tidigare gått på. Men dit jag skulle var det många människor som vistas under åren, det var många som hade gått samma stig som jag gick på. Trägrenarena bredvid den slingrande skogsstigen hängde tunga av glittrande snö. Men de såg inte bara så vackra ut i den glimmande soluppgången, utan deras krokiga kronor som skrämmande ut i den nästan mörka morgonen. Men mellan träden kunde man äntligen skymta gårdens paddock bland träden. Jag fick en plötslig lust att springa, springa från träden, ut i morgonsolens första strålar. Men jag höll mig gåendes när jag såg vem som också korsade snön i skogens långa skuggor. Johanna, tror jag hon hette ... Med minne av den knubbiga flickan ryste jag ofrivilligt till. Jag hade stött på henne två dagar sedan, men det räckte för att övertyga mig om att aldrig frivilligt gå fram till henne igen. Hon hade nämligen påpeckat ditt och datt om mitt sätt som hästskötare. Gården Jensen Wodd hade alltid varit mitt andra hem, där jag år ut och år in hade troget skött min älskade sköthäst Faritale, en alldeles underbar ponny. Och det hände ofta att jag råkade säga pappa till Jens, stallchefen som jag kände så väl. Johannas föräldrar ville förverkliga sin dotters dröm och beslöt sig för att spendera sina pengar på lektioner, på Jensen Wodds ridskola. Så två gånger i veckan hade Johanna kommit och tagit privata ridlektioner av Johan, en snart färdigutbildad ridlärare som burkade få ta sig an enkla ryttare istället för Jens. Efter varje uteritt hörde man högt och tydligt Johannas klagomål på hästen hon fått. Det var alltid något fel, antingen var den för slö, eller rent av för svårriden.
Stackars gamle Nugget, en fin men gammal New forest ponny, hade fått anmärkning om hans fula mule, och hans otaktfasta gångarter. Johan hade blivit alldeles röd i ansiktet, och jag var säker på att om Johanna inte var en elev, så skulle han säkert läxat upp henne ordentligt.
Så nu gick hon där, visslandes med en hink i handen tydligen rätt nöjd med livet.
Men hon skulle väl inte vara här den här morgonen, den brukade jag vara ensam om att tidigt gå och och traska till stallet på en tidig söndag. Johanna hade tydligen upptäckt mig och slutade tvärt att vissla. Hennes klotrunda ögon vidgades om möjligt ännu mer av att se mig. Hon gick vidare med näsan i vädret som om jag inte var där, och jag smet in i stallbyggnaden. Den härliga värmen slog över mig, och jag kände att känseln i tårna kom tillbaka.
- Vad gör Johanna här ? viskade jag halvhögt till Emelie Grants en riktigt trevlig tjej, skötare på Nugget.
Emelie vände sig och tittade sig omkring innan hon viskade tillbaka.
- Johan sa imorse, att hon hade fått för sig att hon skulle bli skötare på Carbonara, sa hon och när hon nämnde Carbonara så började jag troligtvis gapa, utan att veta om det, för Emelie nickade.
Carbonara var ett underbart fullblod, både ridmässigt och i boxen.
Men hon var Jens pärla och fick sällan, nästan aldirg, gå på privata lektioner, så som dem andra hästarna.
Det var aldrig någon som ens försökt att fråga Jens om att bli skötare på Carbonara.
Vi hörde steg från ytterdörren, och jag skyndade mig att slinka in till Faritale.
Hon välkomnade mig med att barskt nosa mig i håret, och puffa lite som om hon ville säga:
- Var har du varit ? Jag har väntat hela morgonen på mitt dagliga gos!
Jag tittade frånvarande över boxkanten för att se vem det var som kom.
Till min förvåning såg jag Jens komma in, och jag andades ut, jag tycktes också höra ett lättad suck från Nuggets box.
Jag vände mig om, och hörde dörren med en duns slå igen.
Men än en gång öppnades stalldörren och den kalla luften blåste in.
Jag vände mig tvärt och såg Johanna springa in till kontoret där Jens nyligen satt sig med skrivbordet fullt med papper.
- Hon ska väl ändå inte försöka att övertyga Jens om att ge henne plats som skötare på Carbonara ? viskade Emelie över boxgallret som skillde hästarna åt med oro i rösten.
- Nej, så dum är hon väl ändå inte, sa jag och försökte låta övertygande. Själv var jag riktigt road över att hon ens hade kommit på tanken.
Jag fortsatte med att hälsa på min busiga sköthäst, och funderade på om jag skulle rida ut en stund med Nugget och Emelie.
Nyfiket kikade jag in genom fönstret till kontoret, som egentligen var sadelkammare.
Johanna stod lutad mot skrivbordsskivan, och hennes vikt fick skivan att svikta.
Hennes mun gick utan avbrott, och Jens satt obesvärat och lyssnade. Då och då fick också Jens in ett ord i konversationen, och då log Johanna tillgjort och blinkade med sina blåa ögon. Det var gräsligt att se att Johanna försökte ställa in sig hos Jens, med att var och varannan sekund nicka och le.
Faritale som ville att hon skulle ha min uppmärksamhet nafsade mig påminnande i jackan och puttade mig med mulen.
Jag började sakta rykta hennes spåniga päls som hon säkert jobbat hela natten med att få.
Hennes svarta hårrem fick mig att glömma Johanna och istället frenetiskt jobba med att borsta bort smust på bogen.
Mer folk, mest skötare, började anlända, gäspandes för att titta till sina sötnosar. Johan kom bland dem första eftersom han skulle ha morgonpasset, den enda ridlektionen på hela dagen eftersom söndagen var en av hästarnas vilodagar. Stallets ljudnivå höjdes, och när klockan tillslut slog halv nio, stod sju trötta med trogna skötare vid varsin ponny.
Johanna stod fortfarande inne på kontoret och pratade.
- Att hon aldrig kan sluta, sa Emelie som tänkt samma tanke som jag gjort.
Eleverna för den enda lektionen på söndangen började också så smått komma in traskandes genom stalldörren.
Snart stod klockans visare vid nio, och lektionen skulle strax börja.
Eftersom det var en nybörjar grupp hoppade jag och flera andra tjejer in för att hjälpa nybörjarna. Jens Woods stall var ett sådant bra stall. Ingen av tjejerna bedömmde varandra efter hur dem red, eller hur bra dem var med hästar.
Alla var vänliga mot varandra, och det var aldrig någon stor skillnad mellan de avancerade ryttarna och de som aldrig förut mött en häst.
Jag fick hjälpa en blond liten tjej som blev alldeles röd i ansiktet när jag påpekade att sadeln var bakvänd. Med ett skratt tröstade jag henne att jag gjort det många gånger när jag också var ny. Den lilla flickan hette Ann Winston och var egentligen rätt så rädd, och det gjordes inte bättre av att hon fått Rapid. Rapid var en hetsig och busig ponny, men minst i stallet. När Rapid surt bet mig i benet när jag spände sadelgjorden, blev Ann så rädd så hon nästan tog till gråten. Jag skyndade mig iväg till Johan, och bad om att Ann skulle få byta häst.
Johan handlade fort och sadlade Nugget med Emelie stående bredvid och såg sin sköthäst ledas bort till lektion.
- Varför kan aldrig Nugget få stanna kvar när det är nybörjar lektion ? Emelie lät sur, även om hon var van vid det.
Jag ryckte på axlarna och drog på munnen åt Emelies min.
Så såg jag hur kontoret var tomt, och att Jens stod vid Carbonaras spilta.
Jag fångade upp Emelies blick och nickade med huvudet mot Johanna och Jens som fortfarande var mitt uppe i en livlig diskusion.
- Men snälla Jens! Du vet att jag aldrig skulle göra henne något ? Johanna pratade med otålig röst och tittade på Carbonara.
- Nej, jag vet inte ... Du kan kanske ha henne på prov, men med övervakning av Johan, Jens gned sig om hakan och såg rådvillig ut.
- Undrar vad hon har hotat med för att få honom sådär långt, viskade Emelie till mig.
Plötligt kom Oscar, en av dem enda killarna i stallet rusandes från ridhuset.
- Otto kastade av Camilla! Johan sa åt er att ringa ambulansen! Oscar rycker till och grabbar själv tag i telefonen inne på kontoret.
Jens struntar helt i Johanna som flämtar på ett överdrivet sätt.
Emelie och flera andra av tjejerna springer in i ridhuset, men blir utkörda igen av Johan.
Resten av ridgruppen kommer själva in med sina hästar, oroligt småpratande in i stallet. Otto den busen, blir omhändertagen av Johan, medans stalltjejerna försöker få ut så mycket som möjligt av händelsen ur rideleverna. Sirenerna hörs, och Johan svär och springer tillbaka till ridhuset.
Alla är i ett chocktillstånd, och det råder spänd stämmning i stallet.
Hästarna ställs in i sina boxar, och gråtande tjejer i ridgruppen blir tröstade av flera av stalltjejerna. Man kan se genom fönstret när ambulansen med hög fart rivstartar och kör bort mot sjukhuset.
- Lovisa! Johan kommer in i stallet och blir överröstad av frågor som kommer från alla håll och kanter.
Jag hör att Johan ropar mitt namn, och tränger mig igenom alla som vill ha svar på sina frågor.
Han grabbar tag i min arm och hans ögon ser oroliga ut.
- Jag tror hon skadades allvarligt, säger han först och tittar sig omkring och viskar sedan ;
- Det var Camilla Pollmon ... hans röst är svag och darrig, och jag vet att det är deras mest betalande kunder, väldigt trevliga för den delen.
- Vad var det med det då ? väser jag mellan tänderna.
Johan himlar med ögonen och viskar tillbaka.
- Hennes mamma hade bett mig sätta in Camillas försäkring, för hon visste inte priser och hur man skulle gå till väga ... Och jag glömde att göra det!
Johan ser bedjande på mig som om jag skulle komma med ett trollspö och klara upp saken. Jag tittar på honom, han ser ledsen ut.
- Tyvärr, men jag vet inte vad jag kan göra åt saken .. säger jag och går med tunga fötter till Faritale.
Dagen flyter på, och jag går så småningom hem ifrån den tryckta stämningen i stallet.
Hemma är det därimot tvärtom, mamma sitter och smuttar på en kopp skållande hett te och trallar lite småfalsk på en gammal julvisa.
- Lovisa! ropar mamma från vardagsrummet.
- Kan inte du fixa hit den nya kameran, och bruksanvisningen? ropar Charlott igen.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur stressig mamma var när hennes kamera gick sönder.
Mamma har nämligen fotografering som yrke, och fotograferar oftast porträtt, men älskar att följa med mig till stallet och fota hästarna.
På den gamla kameran hade linsen gått sönder på någon naturfotografering vid Skottland. Den nya kameran som hon köpt är väldigt stor och klumpig. Med flera objektiv till, som jag inte har någon aning om vad dem heter.
Jag hämtar fort kameran som fortfarande ligger i packningskartongen med den tjocka handboken som jag själv aldrig skulle ge mig på att försöka läsa.
Charlott tar kameran och bläddrar förstrött i handboken, medans hon sjunker ner på golvet framför brasan.
Min mamma har aldrig varit som en mamma för mig, utan mer som en syster.
Jag kallar henne nästan alltid för hennes riktiga namn, Charlott, om man inte räknar med alla nödsituationer.
Sängen som är på övervåningen känns oerhört lockande, och jag går upp för den smala trappan som just nu känns otroligt lång. På övervåningen ligger mitt rum, ett litet men sött badrum och ett stort rum som vi aldrig använder nu för tiden. Förr brukade min pappa använda det, innan han flyttade till Wales för att studera biologi. Där fanns det mycket bättre jobb möjligheter, som pappa kallade de det. Jag tror nog att det var för att slippa mamma, dem grälade mycket innan han åkte.
Nyligen efter han åkt satt mamma vissa stunder vid köksfönstret med näsan klistrad mot rutan, som om hon väntade på någon.
Sängen stönar när jag slappt kastar mig på överkastet.
Sköna jullov, underbara jullov...
Det är skönt att slippa tänka på skolan, som är precis som vilken annan engelsk skola som helst. Men den är för tråkig att nämna, man gör inte så mycket där på dagarna förutom att göra massor med prov som lärarna tycker förbereder bra för elevernas framtid.
Jag har inte märkt att alla matte och engelska prov förberedder mig någonting för min framtid med hästar.
Min framtid har jag funderat ut att jag ska ha ett stort stuteri med massor med härliga hästar.
Helst ska Faritale stå i den största boxen, gnäggandes varje gång jag kommer till stallet.
Att ligga där och fundera överbelastar min hjärna och jag somnar trött med massor med tankar i huvudet.
- Vakna sömntuta, vakna! En smått irriterad röst hörs långt borta, men plötsligt verkar den alldeles nära och jag ruskas fram och tillbaka.
James Olillwe står med armarna i kors och stirrar på den stilla varelsen i sängen som tyst snarkar.
Lovisa är en alert tjej, men att hon ligger och sover mitt på ljusa dagen är ofattbart när solen skiner utanför fönstret.