Är otroligt upptagen med andras sorg och synder.

Därav lusten att sänka mitt eget ständigt svajande skepp; humöret.

Ifrågasätter med djävulsk odiskretion något som jag för länge sedan präntat in är en onödig fråga/fras/mening.

Ordet varför; jag har undvikit det. Just därför att jag hatar att förklara. Just därför jag alltid blir så uppgivet/instängt frustrerad varje gång du ber mig berätta.

Hatar att återge saker som ska låtas vara upplevda - inte återberättade.

Blir arg på alla män som bara överger platsen där de passade in i min illusion. Blir äcklad av min egen felriktade entusiasm som bara bäddar för att jag gömmer en mina. Gömmer en mina under framtidsvisioner som jag sedan glömskt kommer att hoppa/trampa på. Destruktiv som jag är.

Hur jag under ett kvartals dygn har firat och celebrerat självdestruktivitet som något vackert och vilsamt.

Tar inte ens mig själv på allvar längre - därav att ingen annan egentligen vet vem fan jag är. Men hur ska jag kunna ens glimta på insidan när jag knappast själv omfamnar allt mörker som finns.

Konkreta saker jag gör är att skriva av The Smiths låttexter. Och jag vet exakt vem som skulle ha sett igenom mitt högst påtagliga riktiga ointresse. Fast som inte skulle gjort det av klarsynthet utan av förakt. Saknar dig inte överhuvudtaget, du bara gjorde mig ledsen.

Fattar inte alls faktiskt vem du är och vad du är gjord av på insidan. Men som tidigare nämnt så är jag mer tappad på det området än vad jag själv trodde.

Jag tror att jag inte har en aning om vem jag är. Vem det är som sipprar ut genom raderna. Någon svart. Vars os skingrar all tillrättalagd information. Börjar figurera ut vilken enorm illusion jag har försatt mig i. När man glimtar detta tillstånd är det då en paus i denna ständigt spelade roll eller bara en frammanad hallucination för att dämpa all tvivel?

Förvånas över till vilka gränser man kan manipulera sig själv. Känner bara en tyngd som får allt att vilja slutas/vända sig tillbaka inåt.

Insåg just dilemmat i att vara ett talangfullt barn som inte har någon koll. Jag kommer bli så fruktansvärt krossad när jag växer parallellt med nu - bara att tiden tvingas framåt. Min tidsuppfattning är inte linjär, inte rund och inte återkommande/försvinnande eller kanske ens existerande.

stanna du kommer ändå ingenstans

Tiden går vare sig man vill det eller inte. Jag går vare sig jag vill det eller inte. Jag kommer gå härifrån vare sig du vill det eller inte.

Tanken har kittlat mig - om jag inte går härifrån kommer jag stanna här förEvigt.

När kommer hämnden utspela sig och på vem kommer domen tillfalla för mitt miserabla misslyckande?

Det är nu är vi ger ut vår oskuld och försöker sälja oss så dyrt som möjligt som vi inte inser att det är nu vi står högst upp på det här jävla berget.

Det är bara sen så vi ser att vi blev ingenting alls överhuvudtaget. Det är då tiden för att utkräva orsaken till det försvinnande som efterföljer vår alltför tidiga sorti infaller.

Vi förtröstar på revolter och revolutionerna som skall komma lika hårt skrivet som självaste döden.

Jag förtröstar på allt det kommande tungt som huvudet klämts fast mellan min distans och omedvetenhet

Jag färgar håret i färger som börjar på bokstäver som stämmer in med högdoserade droger.

Jag låter män skriva på mina armar i svart bläck och fyller på med all min självömkan och omsorgsfullt uppbyggda piedestal av värde.

Har allt för lång tid sövt ryggraden i ett tillstånd av tappert tynande ner genom gatubrunnarna.

Byggs upp, utandandes restprodukter av en demolerad själ.