Jag har länge (4 dagar, 5 idag) funderat över tomhet. Kanske inte denhär materiella, eller den kanske är något materiell eftersom den är konkret. Fast tomheten beträffar människor.

Jag har nog aldrig provsmakat riktig saknad.
Jag har nog aldrig insett att kärlek på avstånd har bieffekter.

Saknad. Tomhet. De två behöver inte vara mates, eller?

Kan saknad och längtan tvärtemot vara upplyftande och roligt?


Min saknad är bitter, brutal och desperat. Den hämmar allt jag gör och integrerar med alla mina andra känslor. Det är som en lång spiral av sammanlänkade reaktioner. Och så kom den där saknade och satte allt ur spel. Nytt level, upgrade.

Saknad försätter verkligheten i ett taskigt läge. Ingenting man gör känns riktigt närvarande. Man lever mer i minnen än i stunden. Ska man ilsket förbanna sin distanserade inställning, eller ska man ursäkta den för läkning?

Jag försöker ta ställning, för min egen skull. Hittills är den ursäktad. Av omgivningen fortfarande accepterad. Men hur kommer det gå sedan? Jag vet att den kommer anta en annan form, troligtvis som något som stärker, men dittills? Vill jag slösa bort timmar, på att sakna något som var, som finns som kommer?

Jag skriver detta inlägg endast som analysering av en kollektiv känsla som vi känner. Vi tillsammans, och det är ju det som är grejen. Att den är gemensam, det är det som får mig att tro att vi kommer att klara det. Vi får på någevis leva lite mer av varandra. Det är destruktivt, men vad annars ska vi göra? Jag orkar inte ta en annan väg.