känslan jag har just nu grundar sig endast på vad jag gör - inte det jag inte gör. Eller det är tudelat. Både och tror jag. Men hur som helst känner jag mig som ingen ska behöva känna sig: överflödig, självklar, missförstådd, efterhängsen, paranoid, knäpp, knäpp, galen, helt skum, själv-skjutare-i-foten, upprepande gånger av det förra ordet. Vet du vad jag tänker göra? Jag tänker fan göra alla mina jävla arbeten. Nu. Bara för att utomstående händelser är och förblir några timmar till olösta och desperat gråtfärdiga. Nu när man är mitt i det får man inget perspektiv. förutom vissa sekunder av visdom då jag hånskrattar mig själv, vilket stöd.