sitter med hundra levande ljus i eller utan en kopp att vila sina feta stearinkroppar i. Lyssnar på Tiny Tempa som försöker givve something back till Swedish House Maffia för att han för föra det vokala i Miami 2 Ibiza. Pharrel lyckades troligtvis inte alls lika bra i ONE. On e know. one i know.. Jag orkar inte logiskt räkna ut hur det borde vara i den där refrängen.
POINT OF 11-slaget: Jag nobbade ner tävlingen totalt. Vill inte, ska inte, vill inte. Då är det ju ganska logiskt att strunta i skiten. Fast det är ju visserligen ett träningstillfälle.
Idag har min hjärna anorexia och vill inte äta, bara träna och gå ner i vikt och spy.
Min hjärna vill också att resten av kroppen ska vilja gå ut i solskenet. Det är så att jag bor 25 meter från vattnet och folk från hela stan sätter sig i sin miljöförstörande bil som jag hatar och kör hit bara för att gå omkring här. Ärligt talat det enda de vill är ändå att gå ner i vikt, då kan de väl ta sina graviditetskilon och GÅ ut hit istället?
Det dåliga med att bo här är att man aldrig går ut. Jag ska beskriva hur det ser ut.
En massor av olika hus (såklart) med olika sorters rappning, vit är fint. Hela lägenheten genomsyras av luft med damm i som syns extra bra i det här solljuset som faller in lite snett från vänster. Om jag mot all förmodan ens kollar ut genom fönstret (man vill slå sig själv för att man INTE vill gå ut när man ser hur fint det är) så möts man av grannhusets slående självlysande fasad som är lagom solvarm och insynsskyddad. Får faktiskt ganska ont i ögonen, 100 levande ljus kompenserar inte upp ljuset för en ganska stor stjärna i rymden. När man kisande med en någorlunda sliten smärta i ögonen så kan man också se isen på Mälaren befolkas av dessa bilåkande hurtigruttar som tror att något förändras bara man åker 10 minuter bil bort från sitt skilsmässolandskap so called home. En massa rimfrostade björkar som gnistrar, träd har en benägenhet att se ut som om de säljer sig själva, så mycket skiner de. Ta mig! Köp mig!
Det är bara hur det ser ut. Nu kommer det hur det påverkar människan ifråga
Hjärnan: Du vill gå ut och känna solen mot kinderna (du måste få D-vitamin, sol så att håret kanske bleks lite, du vet att du alltid tänker på sommarn att du borde vara ute mer på vintern, ut och skidor vad som helst..) Du vill ut och springa.. (du vet att när du väl börjar träna att du får dåligt samvete för alla de gånger du inte tränat, därför borde du göra den här gången en gång mindre att få ångest över (jag tränar fyra gånger i veckan)) Du vill ut och åka skidor (du vet att när du väl börjar åka så önskar du att du gör det oftare. Inte av den anledningen att du tycker att det är så härligt och givande, utan för det ytliga faktum att du vill åka bättre så du slipper ta av dig skidorna så fort det kommer en sluttning. Också det faktum att vara ute och åka längdskidor låter så smalt, och att vara bra på något att satsa på allt man gör måste mamma ha skrivit in i min bibel när jag var liten - för jag är helt övertygad om att man måste vara minst sagt bättre än hälften för att ens kunna ägna sig åt någonting över huvudtaget) Du vill nog gå in till stan, svänga förbi Tildas hus... (kom just på att träningsskorna är hos mamma, men att promenera kan man göra i vilka skor som helst, så då får du iallafall någon träning, så du slipper all den där ångesten över alla dagar du inte tränade) Så här långt har min hjärna hunnit få ångest över att jag inte var med på tävlingen. Ångest för att jag missade några minuters kroppsträning. Andra hand eftersom jag vet att det känns så skönt efter att man har gjort det. Tredje hand för att jag ser en scen framför mig då min tränare nedlåtet frågar mig varför jag inte var med på tävlingen, när alla andra var det, och påpekar att jag själv sa att jag ville börja tävla mer. Då kommer jag få ännu mer ångest, och om träningen går lite dåligt kommer min depp förvärras gånger 10 pga. den kommentaren. CIrkeln om att jag egentligen inte är någe bra på den här grenen kommer gå igång, och jag kommer vara nypeppad och förbannad inför varje höjdhopp den träningen men kommer efter varje rivning sjunka ännu längre ner i ångest. Troligtvis kommer jag i slutet av hoppningen se mig själv gråta i bilen hem, och av den anledningen försöka hålla mig för tårar. Dock kommer det en styrkesession då denna ilska och tårar istället används för att pusha fram ett par extra situps så att jag känner att jag gjorde någonting bättre...
Påtal om detta hörde jag att storasyskon lärt sig pga. av sin plats i syskonskaran att prestation är det som ger en uppskattning... Känner att jag kanske stämmer in något?
