Jag undrar just på en sak.
Igår var en av de dagarna som var bra men slutade mindre bra. Och då menar jag slutet. Verkligen minuterna innan jag somnat, inte dessförinnan.

Förut tyckte jag i omgångar att mitt liv var perfekt. Jag hade bra relationer med nästan alla mina kompisar, gjorde sakar jag aldrig trodde jag skulle våga, mådde bra, sov bra allt var bra.

Sen i omgångar tyckte jag att mitt liv var mindre bra. Skolan äter upp mig, alla krav på perfektion och allt det som tidigare gått bra var inte längre bra utan måste nu bli bättre.

Kompisar som man tidigare skrattat, lekt, improviserat fram fina minnen måste nu uppgraderas.

Skolan - resultaten måste hålla i sig. MVG en gång så ses det som en förlust att halka ned ett snäpp. Eller tvärtom så får omgivningen en bekräftelse om att jag är mänsklig.

Men vill jag vara mänsklig? Eller vill jag leva livet där lyckan grundar sig på resultat, eller det som hänt? Ska jag bli lycklig för att jag lyckats underhålla min kompis så denne kiknar av skratt, eller ska jag bara vara i stunden? Jag håller på det senare, för man kan inte hålla på och jämföra olika epoker i ens liv med varandra.

Om jag kunde det då borde jag väl kunna det nu. Om jag kunde det då (när jag var mindre) borde jag väl göra det bättre nu? Nej, inte alls. Så fel. Livet ska inte grunda sig på resultat!! Inte ens att man är nöjd över att man drog något roligt skämt som fick alla att skratta. Resultat slutar i prestationsångest. Personlig slutsats. Men om man hela tiden är HÄR och NU blir det ju aldrig något att jämföra med, right?

Det jag egentligen ville skriva var att jag får tillfälliga kvällsdepressioner, vida känt. Av mig det vill säga.

Ni vet när man är riktigt ledsen, man blinkar, blinkar, blinkar för att det inte ska rinna ut något tecken på instabilitet eller svaghet. Men ni vet också hur befriande skönt det är när man bara kan slänga sig i rätt famn, där man får gråta. Att hulkande få hålla på och slita upp och reparera sig själv på obestämd tid. Med rätt person. Avgörande faktum.

Jag blir så ledsen över småsaker som samlas i klump. Och det värsta med det är att man egentligen inte har något main reason varför man är ledsen. Hur ska man göra?

Gå vidare, hoppa över att bry sig över saker som egentligen är som tre svarta sandkorn i en vit öken?

Det känns faktiskt som om det är det bästa alternativet. För småsaker är just småsaker, vi bara inte ser det när vi är inuti småsaker.