Hahaha apgrav, jag har bara skrivit 13 inlägg under hela 2010:)
Vad kan jag säga som ursäkt, jag gillar året?

Januari var faktiskt i princip ett djupdyk i deprissioner som mynnade ut i enbart glädjetårar. tårar. tårar. Men för en gångs skull av glädje.

Varför mår man så piss dagen efter man har vart hemma hos någon och gjort lite urbangade saker? När man släppt på sina hämningar och bara varit sitt enfaldiga ytliga jag. Det knöt sig i magen flera gånger i ångerkramper om kondomer och knackningar.
Ocensurerade tankar som sagt var.
Annars i mitt liv har jag blivit god vän med Lollo, hon är en trevlig prick:)

Jag har inte gått på en endaste fest sedan gamla året. Jag har nästan huvudtaget inte umgåtts ett dugg med någon. Jag har faktiskt fått höra att man ibland kan gå in i perioder när man umgås mest med ingen alls. Jag undrar om för mig att det har blivit ett permanent tillstånd.

Vad obehagligt.

Flytten känns just nu som ett jävligt jobbigt sugmärke. Förlåt förlåt pappa jag vet att du anstränger häcken av dig. Men det är så jobbigt att ta sig någonstans
-. det beror på att jag är världens mest bekväma bortskämda unge som skapats under någrolunda omständigheter, men det tar vi inte hänsyn till.

På SOMMAREN som aldrig kommer, blir det lättare, ja svär. Och då mina kära utvalda vänner kommer ni få träffa mig mycket oftare!

Jag har faktiskt lärt känna en ny person under 2010 och jag är jävla stolt. Även om det inte går ihop med resten av mitt umgängesliv, men faktiskt, det bryr jag mig inte om!

Vet ni vad jag tillkännagav på ordinära nyårsafton?
år 2010: Det här året ska jag vara för djälvig, nu ska jag inte ursäkta ett dugg för mig själv längre. Rebelliskt!!!

Jag har en annan teori som jag tänkte på senast i bilen x antal timmar sedan:
Våran uppfattning om oss själva slumpar sig bara på vilka som har betydande åsikter i våran omgivning.

KOM IGEN! Om den snyggaste, coolaste killen i klassen skulle tillkännagett att han tyckte du var det hetaste som fanns, skulle du då inte heller tro på det?
Men tänk om du ändå var det, men ingen sa det till dig? Hur stor är då chansen att du upptäcker det?
Nu pratar som om mina medmänniskor i alla åldrar, detta syndrom begränsar sig inte bara till hormondrabbade tonåringar - vem säger att självförtroende kommer som ett paket på posten när man blir "vuxen"? Det tror inte jag ett dugg på. Och jag tror inte heller på att man måste höra andras bekräftelse för att se sin egen skönhet.

Men jag måste erkänna för att kunna hålla sanningen mot mig själv att jag faktiskt ibland är en jäkla bekräftelsenarkoman. Inte förlåten.
Jag vet att jag är vacker, söt och snygg - allt möjligt, men att jag ibland tvekar. HUR kan man då vara så dum att man mår bättre bara för att man råkar vara så manipulerande att man drar det ur andra?
SLutsats, det är sjukt vad vi tror på. Om någon yttrar det högt blir det plötsligt till dagens sanning. Hur snygg du är bedöms alltså på vem du umgås med?
BULLSHIT! Du väljer själv hur vacker du är, ärligt. För om du nu inte är väldigt lyckligt lottad tror jag sällan att du har någon som du när självkänslan tryter plötsligt hasplar ur sig en massa komplimanger. (Jag är full av skit ibland, vem har såklart inte det om jag?)