Jag är helt jävla kär. I Darin?! Nej. I hans röst
Inte den absolut onödigt överdrivna lufttillförelsen i falsett och det darriga vibratot utan .. Fy farao sjutton gubbar.

Först Edward Cullen i Twilight. Sen Darin. Rösten, alltså.

Jag har min teori: Jag är kärleksnarkoman.
Eller iallafall så enormt behov av kärlek.
Jag är som en sällan vattnad blomma.
Nu ljuger jag. Men jag är ..

Gissa varför? ;)
Oh. Inte ens jag vill bekräfta det. Och för att bestämt förneka det kommer jag dra ut in i det sista för att ens tänka det klart. Hoppsan. Försent.

Jag vill ha en egen Edward Cullen. Där med basta. Men jag får nog vänta ett tag.
Är jag så kräsen? Att ingen duger? BLÄ!
Jag är så.. upprorisk mot mig själv. Kanske jag rent av består av mer än en person?
Tveksamt.

Jag längtar mig galen efter nästa bok.
Äsch, nu låter jag som en besatt tonåring som jag absolut föraktar och förtvivlat inte vill vara.
BLÄ ännu en gång. Det här ledde ingenstans.